Pjoppen

När mamma försvann

När klockan var 2200 igår ringde telefonen. Det var Marianne som meddelade att mamma gått på promenad vid 1900 och att hon, pappa & Stefan varit ut och sökt i ett par timmar. Det var den andra promenaden den dagen. Mamma hade försvunnit första turen på morgonen. Då var pappa ut o sökte i 6 timmar och fick hjälp av Rolf som hittade henne vid Bertils kalhygge. När hon kom hem igen fick hon mat och sen gick pappa o hon ut för att ta fram grejer inför lördagens upptagning av potatis. Marianne, Stefan och Kjell var inkallade som hjälp. Å vips! Plötsligt var mamma borta, igen. När mörkret föll kontaktade pappa Polisen för att få hjälp. Kjell hade börjat sin resa mot Lomträsk, Agneta organiserade om hemma och gav sig även hon iväg. Jag började planera avfärden dagen efter och det gjorde även Solveig. Det är ett elände att bo långt borta när det blir såhär. Det enda jag kunde göra var att försöka hålla mamma varm genom att tänka på henne och försöka hindra att hon gick ner till ån.

Första polispatrull på plats upprättade en sambandscentral i Sven stugan. Sen kom det än fler hundpatruller och söket drog igång. Eftersom tiden passerade tillkom fler o fler poliser – från Piteå, Luleå, Boden och Kalix. Marianne och Agneta sökte vid gårdarna. Kjell och en hundförare var långt norrut i skogen. Pappa o en polis åkte runt till Rudjärv/Allsjärv vägen. Det är nära dit över skogen från Lommis. Hemvärnet kontaktades och innan telefonsamtalet var avslutat var första person på plats, Per-Henning. Klockan 0332 kom det efterlängtade samtalet. Mamma hade hittats av den i vår familj ultimata hjältinnan – hunden Häxan och hennes förare!!! Mamma har berättat att hon sa till Häxan ”men nog är det bra att du kommer till mig för nu måste vi gå hem”. Hundföraren berättade att han var tvungen att ta mamma i armkrok o be henne sakta ner farten så han hann med .

Vi är så tacksamma & överväldigande över den uppslutning och den proffessionalism alla inblandade visade. Mamma själv säger att så välartade pojkar är det roligt att träffa. Hon är vid god vigör trots dryga 15 timmars promenad under dygnet. Hennes byxor var blöta till knäna men ingen annanstans så nog har hon hållit sig i rörelse hela tiden.

All denna insats, detta engagemang och vilja blir en liten notis i tidningen men en stor rubrik i våra liv. Det är de små notiserna som många gånger döljer stora insatser.

Alla ni som var med. Tack!!! Ni är våra hjältar!!!

Det här inlägget postades lördag, augusti 28th, 2010 klockan 10:42 You can skip to the end and leave a response. Pinging is currently not allowed.