Pjoppen

Appell Spår

Då stod jag där igen på Kungälvs BK framför Eva för att anmäla min närvaro. Dags för tävling.

 

Morgonen började oroligt. Rut såg sååå trött ut! När vi kom hem igår lördag la hon sig ner o sov. Jisses, tänkte jag… kanske det var korkat att träna så dagarna inför tävling?!?  Fixade kaffe under tiden jag pratade med Olivia och Rut sov fortfarande… men så plötsligt så såg jag en skugga. Rut was back! Ut en sväng och sen var hon närvarande… eller om jag säger så här: John kallar Rut för Skuggan .

 

Vid lottningen fick jag start no 2. Passar mig alldeles utmärkt! Vill börja tidigt, först om jag så säger . Anvisad ett spår på äng med högt, gammalt gräs. Det var en blöt äng. Bra, tänkte jag. Rut är en Riesen. Hon ska gilla blött. För det har jag sagt till henne mer än en gång. Blött är bra riesen-väder. La ut spåret, apporterna där jag blev tillsagd ”Lägg apport!”. Svängde där jag skulle ”Sväng vänster!”. ”Lägg apport!”.  ”Sväng vänster!”. ”Lägg apport!”

 

Sen väntade vi. Rut och jag. Sen såg vi att domarna var på G. Selade på. Linan var utlagd. Förberedd som en riktig TV-kock. Ut mot spåret. Rut spårade från steg 1. När vi närmade oss påsläppet satte jag ner Rut. Kopplade loss kopplet och satte på spårlinan. Sen fick hon vänta en stund. Måste se snyggt ut, tänkte jag, påsläppet alltså. Vill inte ha poäng avdrag för slarv . Tog tag i selen, gick fram, släppte och väntade till Rut tog spåret, såg bak på linan och höll koll på de 10 metrarna och när 9.80 meter lina var ute tog jag steget fram – allt för att undvika STOPP för Rut. Det fungerade. Åhhh så hon spårade!! Klockrent!!! Alla pinnar. Alla vinklar. Å överlycklig.

 

När det var dags för lydnaden var jag helt fokuserad på Rut o mig. Å Rut. Hon var helt fokuserad på mig. Jag struntade i alla. Inte en blick mot domarna. Inte en blick för att se på poängen. Inte då. Å om jag inte hade varit nära att ta livet av allt o alla med apporten så hade vi varit uppflyttade . Vad som hände!?

 

Jo, håll i er… för det gjorde domarna och en tävlingsledare o en sekreterare medan de stilla bad en bön medan de hörde mitt vårl ”… Å NEJ!! VA´FAAN… AKTA ER!!!… samtidigt som Rut satt kvar i fot-position troget tittande på matte . Vad som hände???

 

Så här var det… Sekunderna innan jag kastade iväg apporten såg jag ner på min hand. Den höll i ena ”klumpen” på apporten. Någonstans i mitt undermedvetna hörde jag Jerker (från RiS lägret) när han, på min fråga, beskrev hur han höll i apporten när han kastade ut den. Ja, tänkte jag, det var så det var. Å kastade. Rakt upp. Högt. Rakt. Upp. Samtidigt som jag skrek. Å Rut. Hon satt kvar! Starka nerver den tjejen har. Jag fick faktiskt ett nytt försök. Kanske det var chocken eller skräcken inför vad som kunde hända?  Tänk om jag bara hade samlat ihop mig. Oss. Andats. Fokuserat. Kommit ihåg att säga ”Sitt kvar” när jag kastade ut apporten. Det glömde jag. Attans. Rut väntade. Väntade. Å på tävlingsledarens kommando tog hon initiativ och hämtade apporten. Innan mitt kommando. Jodå. Hon kom in med den. Stolt som en Canada-gås! Vad jag gjorde? Ja, som det känns så stod jag å stirrade på approten där den låg och fattade ingenting! Rätt ska vara rätt. Vi nollade. Men jisses, så jag har skrattat åt känslan, ansiktsuttrycken och kommentarerna från ena domarna ”hjälm, vi borde ha hjälm!”. Momentet efter var hopp. Det nollade vi med. Inget återhopp. Å då kom jag på det. Jag har nog aldrig satt ihop apportering med hoppet! Hur korkad kan man bli!!

 

Om jag är nöjd??? Super! Duper!

 

Vi blev godkända! Kom på tredje plats å så fick vi en pokal! En POKAL!!! Vår första någonsin! Fatta hur stort det är!! EN POKAL!! Å himmel vad det är kul att tävla!

Det här inlägget postades söndag, oktober 23rd, 2011 klockan 21:59 You can skip to the end and leave a response. Pinging is currently not allowed.