MyDog. Har tillbringat ett par timmar tillsammans med Ywonne på Svenska Mässan idag. Vi har med gemensamma krafter, fantasi, skratt och kaffe m dopp, byggt montern för Riesen. Montern är som vanligt öppen (utan staket) med plats för våra hundar och eventuella besökare. Vår närmsta granne är barnens hörna . Här ska barn få ansiktsmålning och möjlighet att klappa en hund. Stackars barn om de få kontakt med Rut! Då får de aldrig gå sin väg!! Hon ÄLSKAR att stå i centrum. Hela tiden. Alltid. Klappar är bra, tycker hon Rut. Att sitta i knä är ännu bättre. Nåja. Hon är MyDog och hon följer med på torsdag för att förgylla montern med sin närvaro. Själv är jag utrustad med godis, kort koppel, svett tåliga kläder, starka nerver och högklackade skor . Hoppas ni har vägarna förbi!

JAAAA… matte tar fram apporten. Jippie!!! Tänkte Rut medan hon flög fram i ett riesen-rus runt hela tomten. Ohh… snälla matte, får jag den, får jag den. Vaddå sitta?? Framför?? Varför ska du stå framför??? Det ska man väl inte… nä, du matte. Jag vet hur det går till – tänkte risenmontret, medan hon hoppade in i position. Apport. Apport. Snälla får jag den. Nu. Okey, då tråkmåns. Jag lugnar väl ner mig lite, då.

Jisses, så taggad Rut var. Ett tag trodde jag bestämt att hon fått hjärnmask. Galopperande. Skulle vara kul att veta vad hon tänker. Eller. Hundar tänker nog inte så mycket. Nå. När hon äntligen lugnat ner sig och satt där hon skulle så sträckte jag fram apporten, väntade ett tag och kommenderade Apport!

Människor. Ett konstigt släkte. Först ska man följa matte runt parkeringen i fot. Till vilken nytta? Nåja, ibland får jag en korvbit. Fullproppad med fick-ludd. Vem är sugen på sånt´? Men det gäller att välja sina strider. Å här sitter jag nu i väntan på apporten… kan hon aldrig bestämma sig och ge mig träeländet!

Apport!

Smack! Där satte jag den!! SUPERKUL!! Jag jonglerar lite sådär som clowner gör… då blir säker matte glad – för det är inte lätt att sitta still, ha munnen full med trä samtidigt som man viftar på svansen och jonglerar apporten i munnen. Vad konstig matte ser ut i ansiktet?? NEJ! Hon är på G att säga loss… va f..n jag tar ett varv

NEJ! Rut hit! Loss!

Jaha. Då var DET roliga slut.

Sitt. Lugn o fiiin… apport!

Bäst att inte springa iväg. Vet väl sina gränser. Jonglerar i allafall för vinna, det ska hon inte. Men vad sjutton tar hon fram??? BOLLEN? BOLLEN!!! Älsklings bollen!!! Det är baske mig inte rättvist! Nu blir jag tvungen att sköta mig annars får jag aldrig se röken av min favvo boll (Tack syrran, Röja).

Apport. Braaa. Håll. Håll. Varsågod!

Fatta vad lätt matte är att lura! Enkelt! Bara att sitta stilla med apporten precis så där bakom framtänderna. Helt stilla. Inget tugg. För då släpper hon BOLLEN! Jisses – dessa människor – urenkelt att få dem dit man vill. Flera gånger t.om. .

Herre ji. Jag är snart 50. Stressar efter ännu en medelålders karl (nåja, J, du var inte det när jag raggade upp dig i baren men tiden rinner iväg ) . Är tom villig att betala för att se honom (Brusan inte J). Några ynka timmar, flera månader fram, bokar jag upp mig. Det enda som de senaste 12 åren lyckats med det är Riesenlägret i Kopparbo. Annars planerar jag inte särskilt mycket. Inte efter Olivia.

MEN. Idag hände det!!!

8 Brus och pirr i magen!!!

Jag längtar till dagen D! 27 juli 2012. Tåg till stan, vin på Linne eller nåt annat ställe. Öronproppar. Kikare.

Sen faaasiken ska jag dansa och sjunga så det ryker ur öronen!!

Resan mot GMBK startade i god tid, redan på jobbet då en god arbetskamrat fick beskriva var GMBK höll till. Sjävlfallet tog jag förgivet att han visste för han är ju faktiskt boende i Mölndal och nej, ingen hund i familjen, men lite krav kan man väl ställa!?! Sen dubbelkollade jag med Lisbeth och med John och självfallet med eniro.se. På GMBK:s hemsida fanns endast koordinatorerna angivna. Å nej. Min Volvo Express -79 har ingen GPS så det var att lita på minnet och sina vänner. Inte lätt alla gånger men si visst hittade jag rätt på en gång .

Vilket väder! Dimma. Regn. Blött. Vansinnigt blött. Oj. Å Rut som inte fattat att hon är en riesen som gillar blött. Hur tävlingen gick???

Jag slutade på 4e plats, godkänd med 204,25 p. Nej. Ingen pokal . Nöjd??? Ja. Trots att Rut inte ville lägga sig och inte hoppa tillbaka . MEN spåret, platsen, budföringen, inkallningen var superduper! Vi fixade apporteringen och avstod framförgåendet. Framförallt så tävlade vi på bortaplan och vi (läs jag) fixade det!! Fast jag var nervös!! Så nu är det bara träning av det jag redan innan tävling visste inte var vår starka sida.

Ni ska veta en sak: Jag vill vinna! Jag vill bli uppflyttad! och det driver mig framåt mot stjärnorna så kanske jag når talltopparna –  för himmel så kul detta är! Trots alla nerver!

Rut – min absoluta, underbaraste kompis! Jag är så himla glad för henne!!

Morgonen började oroligt. Rut såg sååå trött ut! När vi kom hem igår lördag la hon sig ner o sov. Jisses, tänkte jag… kanske det var korkat att träna så dagarna inför tävling?!?  Fixade kaffe under tiden jag pratade med Olivia och Rut sov fortfarande… men så plötsligt så såg jag en skugga. Rut was back! Ut en sväng och sen var hon närvarande… eller om jag säger så här: John kallar Rut för Skuggan .

Vid lottningen fick jag start no 2. Passar mig alldeles utmärkt! Vill börja tidigt, först om jag så säger . Anvisad ett spår på äng med högt, gammalt gräs. Det var en blöt äng. Bra, tänkte jag. Rut är en Riesen. Hon ska gilla blött. För det har jag sagt till henne mer än en gång. Blött är bra riesen-väder. La ut spåret, apporterna där jag blev tillsagd ”Lägg apport!”. Svängde där jag skulle ”Sväng vänster!”. ”Lägg apport!”.  ”Sväng vänster!”. ”Lägg apport!”

Sen väntade vi. Rut och jag. Sen såg vi att domarna var på G. Selade på. Linan var utlagd. Förberedd som en riktig TV-kock. Ut mot spåret. Rut spårade från steg 1. När vi närmade oss påsläppet satte jag ner Rut. Kopplade loss kopplet och satte på spårlinan. Sen fick hon vänta en stund. Måste se snyggt ut, tänkte jag, påsläppet alltså. Vill inte ha poäng avdrag för slarv . Tog tag i selen, gick fram, släppte och väntade till Rut tog spåret, såg bak på linan och höll koll på de 10 metrarna och när 9.80 meter lina var ute tog jag steget fram – allt för att undvika STOPP för Rut. Det fungerade. Åhhh så hon spårade!! Klockrent!!! Alla pinnar. Alla vinklar. Å överlycklig.

När det var dags för lydnaden var jag helt fokuserad på Rut o mig. Å Rut. Hon var helt fokuserad på mig. Jag struntade i alla. Inte en blick mot domarna. Inte en blick för att se på poängen. Inte då. Å om jag inte hade varit nära att ta livet av allt o alla med apporten så hade vi varit uppflyttade . Vad som hände!?

Jo, håll i er… för det gjorde domarna och en tävlingsledare o en sekreterare medan de stilla bad en bön medan de hörde mitt vårl ”… Å NEJ!! VA´FAAN… AKTA ER!!!… samtidigt som Rut satt kvar i fot-position troget tittande på matte . Vad som hände???

Så här var det… Sekunderna innan jag kastade iväg apporten såg jag ner på min hand. Den höll i ena ”klumpen” på apporten. Någonstans i mitt undermedvetna hörde jag Jerker (från RiS lägret) när han, på min fråga, beskrev hur han höll i apporten när han kastade ut den. Ja, tänkte jag, det var så det var. Å kastade. Rakt upp. Högt. Rakt. Upp. Samtidigt som jag skrek. Å Rut. Hon satt kvar! Starka nerver den tjejen har. Jag fick faktiskt ett nytt försök. Kanske det var chocken eller skräcken inför vad som kunde hända?  Tänk om jag bara hade samlat ihop mig. Oss. Andats. Fokuserat. Kommit ihåg att säga ”Sitt kvar” när jag kastade ut apporten. Det glömde jag. Attans. Rut väntade. Väntade. Å på tävlingsledarens kommando tog hon initiativ och hämtade apporten. Innan mitt kommando. Jodå. Hon kom in med den. Stolt som en Canada-gås! Vad jag gjorde? Ja, som det känns så stod jag å stirrade på approten där den låg och fattade ingenting! Rätt ska vara rätt. Vi nollade. Men jisses, så jag har skrattat åt känslan, ansiktsuttrycken och kommentarerna från ena domarna ”hjälm, vi borde ha hjälm!”. Momentet efter var hopp. Det nollade vi med. Inget återhopp. Å då kom jag på det. Jag har nog aldrig satt ihop apportering med hoppet! Hur korkad kan man bli!!

Om jag är nöjd??? Super! Duper!

Vi blev godkända! Kom på tredje plats å så fick vi en pokal! En POKAL!!! Vår första någonsin! Fatta hur stort det är!! EN POKAL!! Å himmel vad det är kul att tävla!

Det blev den vinnande slogan – å gissa om undertecknad är glad!! För det var mitt förslag coachad av Bruno! Så TACK BRUNO!!! Du är fantastisk å så kul vi hade den där morgonen i sommar när vi diktade sången till Petter, slogan till restaurangen på jobbet och till Riesen i Syd . Priset??? Äran! Den underbara ÄRAN!!! Å sen… PÅSKLÄGER och en väst med tryck Cool attityd!!! Riesen i Syd.

Å jag måste säga. Det är cool att vara på läger i Syd . I torsdags bar det av till Blekingen och Olofström. Jessika och Sara hittade jag på Engelsons i Falkenberg – sen körde vi konvoj resten av vägen. Inte klok, egentligen… tre bruda, tre hundar, tre bilar och flera kilo utrustning – för det här med hund… det handlar om grejer, grejer och åter grejer . Kvällen tillbringade vi med småprat och umgänge med alla trevliga människor. Fredag var det dags för lydnad. Helt fantastiskt var det. RiS lyckades än en gång med konststycket att hitta en otrolig mängd gruppledare. Hela 7 st!!! Eva delade in oss i grupper och sen började träningen. Till min stora förtjusning hamnade Britt, Jessika och Erik i min grupp, förutom eminente Jerker. Så otroligt givande och kul det är!! Rut jobbade på bra och gjorde framsteg genom små, små variationer i träningen. Mycket å tänka på och många goda råd o tips! Sen blev Rut helt GALEN när hon fick testa på den nyinköpta bollen-i-snöret-som-inte-lossnar . Tack Jessika!

Lördagen tillbringade vi i skogen för att, som i fallet med min grupp, träna spår. Jag la ett appell till Rut. Har senaste tiden koncentrerat mig på mitt beteende i spåret. Det har gett resultat. Inga tvära stopp. Inget velande med linan. Fick även här bra tips på belöning som jag genast gjorde till mina . Tack!

Jag lämnade Olfoström på lördagen. Söndagen och appell tävling i Kungälv hägrade så när klockan närmade sig 1645 styrde jag kosan mot Väster… å det gick bra! Fick en fantastisk, härlig, underbar och sanningsenlig vägbeskrivning av Tommy: När du har kört över järnvägen svänger du vänster. Då kommer Vilshult, Lönsboda, Osby och Markaryd. Kör rakt i alla rondeller. Alla rondeller. Inte mot Älmhult. Rakt fram i allihopa. Då kommer du fram i Halmstad. Å fram kom jag . Jag sparade många mil och mången tid på den vägen. Tre timmar till Göteborg och 3 ½ hem. Fantastiskt! Den vägen ska jag lägga in i min personliga tanke-GPS .

Tack alla för ett par fantastiska dagar!! Jag kommer tillbaka!!!